Limahl-Star

I Onsdags åkte min fina fina ponny till sitt nya hem. Efter nio år tillsammans har vi nu skiljts åt och han har äran att förgylla någon annans liv och vardag. Så många timmar man spenderat ihop, så många tårar av glädje och ibland förtvivlan. Helt otroligt vad den lilla fuxen har gett mig och hur han funnits där under så många år av mitt liv.

Tänker på hur allt var när han kom till mig, jag hade precis fyllt tolv jag hade ridit i två år. På den här tiden red jag minst tre gånger i veckan, på två ridskolor, en gång på vardera och sedan var jag medryttare på ett 20-årigt Russto. Varje gång jag fick önska mig något så som när man ser en nyckelpiga flyga iväg eller när man delar pepparkakan i tre bitar så önskade jag mig att jag skulle få en ponny när jag fyllde 13, det kändes lagom långt bort för att vara realistiskt. Jag hade fått pappa att börja rida och till och med fått min stackars allergiska och rädda mamma att ta sig till stallet och borsta och kratsa hovar. Lite visste jag om att mina 9 nästa år skulle bli tillsammans med en alldeles egen ponny!

Jag kikade på annonser på hästnet i smyg och drömde om en egen ponny. Hade ett stall med låssas hästar ute i trädgården och la då och då fram förslaget om en egen ponny. Pappa i sin tur hade också kollat på hästnet, till och med letat stallplats. Vi började ringa på några annonser på foderhästar men inget kändes riktigt bra. En fredag när jag kom hem från skolan så överraskade pappa mig med att åka och kolla på två hästar, jag blev helt överlycklig trodde inte att det var sant. Jag fick syn på min fina lilla fux och föll direkt för de vackra och snälla ögonen. Men jag var egentligen rädd för honom, han var stor jämfört med mig och ung och lite vinglig, jag vågade knappt leda honom för jag trodde att han skulle råka trampa på mig. Men han var så fin, denna andra hästen föll snabbt i glömska precis som allt annat just då, jag ville bara ha min ponny. På söndagen åkte vi dit för att besiktiga honom, jag var så exalterad att jag blödde näsblod, han gick igenom och han var min, bara min.

Idag kikar jag fortfarande på hästnet, jag rider varje dag och är i stallet ungefär två gånger om dagen. Bara den lilla ponnyn får mig att gå upp hur tidigt som på vardagar bara för att komma ut till stallet, höra hans gnäggande, ta hand om honom och älska honom. Han är det finaste jag har, ett så fint minne av en så stor del av livet som jag kunnat leva till fullo genom honom. Visst har de varit tufft att ha tid och ork vissa stunder men det är också en del av livet. Jag är så otroligt tacksam över allt denna lilla fux har gett mig han har varit helt fantastisk, det är han fortfarande och jag är väldigt glad över att han kommit till en så fin familj som han gjort. Lilla Jacob på 13 år med en sådan otrolig känsla och talang imponerade minst sagt på mig första gången han red Limahl. Känns så bra att han är i trygga händer och har hamnat hos någon som kommer älska honom på det sättet som han ska älskas på.

Fina fina lilla ponny vad bra och jobbigt det känns att han inte är min längre…
unnamed2

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.